Hur hamnade jag här?
Jag frågar mig själv dagligen hur jag kunde låta mig hamna här, det är inte jag. Jag känner inte igen mig själv, jag känner mig inte bekväm i mig själv. Jag till och med tycker att det är jobbigt att umgås med min släkt och mina vänner emellanåt. Jag väljer att klä mig i sånt som döljer min kropp hellre än i de som jag tycker är snyggt. Jag vill inte känna så här längre, jag vill inte behöva tänka på min kropp varje dag, när jag var smal så tänkte jag inte dagligen på min kropp, men nu tänker jag på den hela tiden. På hur mycket jag ogillar den. Jag undviker att vara med på bilder för jag vill inte se mig själv, vilket jag känner stor ångest över då jag gärna vill ha massa bilder på mig och dottern men som jag gärna avstår för att jag inte vill minnas mig själv som jag ser ut idag. Men dottern blir större och större och denna tid kommer inte tillbaka så därför måste en förändring ske.
Som barn och tonåring var jag väldigt smal och hade inga problem med att kunna äta vad jag ville och när jag ville. Jag har alltså aldrig behövt jobba med vikten så på ett sätt är detta helt nytt för mig. Min övervikt har växt fram under en ganska kort period.
Min viktresa uppåt startade något år efter att jag tog studenten 2007. Jag började arbete som brevbärare, vilket innebar att jag var väldigt aktiv på jobbet. Samtidigt älskade jag att träna och hålla igång, så att hålla vikten då var inget problem. Det var inte heller så att jag brukade väga mig eftersom jag var smal och rätt nöjd med mitt utseende. Jag har alltid haft dåligt självförtroende och dålig självkänsla men under denna period kan jag nog ändå säga att jag var rätt nöjd med mig själv.
Sommaren 2008 träffade jag min man och nästan i samma veva, under hösten, så började jag studera heltid till friskvårdskonsulent. Jag gick från att vara en aktiv brevbärare till en stillasittande elev. Samtidigt så blev de mer mys framför tv med något gott att äta (som de brukar bli när man är nykär och nybliven sambo). Även tonårstiden var slut och jag kunde inte längre äta vad jag ville utan att de påverkade min kropp. Jag gick i skolan från 8 till 17 i stort sett varje dag och hade ca 1 timmes enkel resväg till skolan. I skolan fick jag lära mig de mesta inom hälsa, träning, kost, stress osv. Så när jag väl kom hem från skolan efter en heldag teoretisk träning så var den fysiska träning det sista jag tänkte på, då verken orken eller lusten fanns där. Tidigare hade jag älskat att träna och det var en stor del av mitt liv. Sakta märkte jag hur byxorna blev mindre och mindre och jag blev medveten om att jag började gå upp i vikt. Jag vågade inte väga mig då jag var rädd för resultatet, innan jag började studera vägde jag kanske runt 55 kg och att komma över 60 kg har alltid varit en skräck för mig.
Hösten 2009 blev jag klar med min utbildning och återgick till jobbet som brevbärare, jag hade fortfarande inte vågat väga mig så jag vet faktiskt inte vad jag vägde då men skulle gissa på att jag nog hade lagt på mig 10-15 kg. Under tiden jag jobbade som brevbärare skulle jag tror att jag stod rätt stilla på vågen då jag ändå fick daglig motion och intresset för träningen hade sakta börjat komma tillbaka. Dock tränade jag inte lika aktivt som innan och de blev fortfarande en hel del sambomys.
På våren 2010 bestämde jag och sambon oss för att båda börja studera till hösten. Samtidigt var vi sugna på att skaffa barn så vi valde att börja försöka bli gravida. I augusti 2010 börjar vi båda studera på heltid och i september 2010 blir vi gravida. Lyckan är verkligen total och jag är väldigt motiverad till att inte gå upp en massa onödiga kilon under graviditeten eftersom jag redan är överviktig. På inskrivningen hos barnmorskan får jag väga mig, vilket jag inte gjort på länge. Vågen visade 78 kg. Det var tungt att se men jag vart ändå inte förvånad, då jag hade försökt förberett mig på att det skulle vara illa.
Ganska omgående kom oron för att något skulle gå fel under graviditeten. Jag hade små blödningar från vecka 5 och min magkänsla sa att detta ser inte lovande ut. Jag uppsöker gynakuten för att kolla upp blödningarna. Två blodprover visar att gravidhormonet hcg inte stiger som det borde, så jag känner hur hoppet sakta tas i från mig. Ett ultraljud visar ett foster med ett tickande litet hjärta. Hoppet börjar sakta komma tillbaka och jag försöker njuta av att jag är gravid. I december, några dagar innan julafton, vaknar jag med en magkänsla att någonting inte står rätt till. Jag minns att direkt när jag vaknade hade det fastnat en låt i mitt huvud och frasen "Can't smile without you" bara gick om och om i mitt huvud medan vi åkte till gynakuten. Min magkänsla hade rätt och vi fick veta att fostret inte längre levde och att jag skulle få tabletter för att stöta ut fostret. Hela min värld rasade och jag blev helt förkrossad. Hur går man igenom en sådan förlust? hur ska man hantera alla känslor som finns? Så fort jag hade slutat blöda efter missfallet så ville jag vara bli gravid igen, hela min kropp skrek efter att få bli gravid igen.
Månaderna gick och ingenting hände. Mensen var extremt oregelbunden och det kunde gå flera månad emellan gångerna. Sorgen efter missfallet och stressen över att inte lyckas bli gravid igen påverkade min kropp väldigt negativt. Jag var inne i en djup depression och jag tröståt och struntade i att ta hand om mig själv. Vi bestämde oss för att startade en fertilitetsutredning för att förhoppningsvis få lite hjälp på traven, det var en lång väntetid så undertiden fick jag testade på pergotime som skulle hjälpa mig med min oregelbundna ägglossning, vilket gav goda resultat på ägglossningen. Jag körde med pergotime två gånger men ingenting hände. I början på sommaren 2011 fick jag en tid på en fertilitetsklinik. Läkaren gjorde en undersökning och förklarad hur processen gick till. Efter sommaren fick jag en ny tid och de första testerna gjordes för att kolla om det var något fel på någon av oss. Jag trodde jag hade PCO då båda mina systrar och min mamma har detta och jag hade fått höra att jag hade PCO äggstockar. Testerna visade att mannens spermier var av bra kvalité och att jag inte hade någon hormonell störning (alltså inte PCO). Läkaren tyckte att allting såg lovande ut och han ville att vi skulle gå vidare med hormonsprutor. Först tyckte han att jag skulle göra en undersökning i livmodern och kolla efter eventuella polyper eller cystor. Allting såg bra ut och vid kommande mens skulle jag börja med hormonsprutorna. Men den kom aldrig, vi hade lyckats bli gravida igen utan någon behandling! Nästan exakt 1 år efter första gången.
Från första början kändes allting så mycket bättre denna gång. Jag hade inga direkta blödningar och jag kände mig väldigt hoppfull. På inskrivningen denna gång vägde jag hela 90 kg. Jag hade gått upp 12 kg på bara 1 år vilket kändes tungt men på något sätt så tog jag inte åt mig lika mycket denna gång. De spelade ingen roll, jag ville bara fokusera på de lilla livet som växte i min mage. Jag berättade för barnmorskan hur dåligt jag hade mått och hur orolig jag var för att det skulle sluta illa igen. Hon tyckte att jag skulle träffa en psykolog som kunde hjälpa mig att hantera alla mina känslor. Hon skickade iväg en remiss och strax där på fick jag min första tid. Jag träffade psykologen varannan vecka under den första halvan av graviditeten. Det hjälpte mig verkligen, jag gillade min psykolog skarpt och jag började sakta men säkert känna hur jag började må bättre och bättre och jag började känna mig glad och lycklig igen. När jag sedan började känna den lilla krabatens sparkar så började även oron att avta, i alla fall för en liten stund. Efter rutinultraljudet började jag oroa mig för att den lilla skulle komma förtidigt istället. Allting kändes nu så verkligt och jag älskade min lilla bebis så otroligt mycket och jag ville verkligen att allting skulle gå vägen.
Men trotts oron så kände jag mig väldigt glad och lycklig. Jag älskade att vara gravid, känna min lilla bebis röra sig där inne och bara längta till jag skulle få träffa mitt barn för första gången. Jag mådde väldigt bra under min graviditet och jag hade inga problem med illa mående. Jag hade knappt någon aptit alls så att hålla vikten var inga större problem. Jag åt mest soppa då jag bara ville ha något lätt och inte så matigt. Efter ungefär halva graviditeten visade vågen 87 kg. Jag hade gått ner 3 kg sedan inskrivning och kände mig rätt glad över de då jag studerade heltid på distans så jag satt mest hemma. Men jag försökte att gå ut minst en gång om dagen, vilket kändes väldigt viktigt. Målet var att gå upp så lite som möjligt eftersom jag hade så mycket övervikt.
I vecka 24 lossnade delar av slemproppen, vilket satte igång min oro ytligare, min barnmorska sa att de nog inte var någon fara då denna återbildas. Men så i slutet på vecka 27 började jag känna en ihållande molande värk, jag brukade känna en del molande i början på graviditeten men nu hade jag inte gjort de på flera veckor så min magkänsla (än en gång) sa åt mig att kolla upp de. På sjukhuset konstaterades att jag hade börjat öppna mig inifrån och att livmodertappen nästan var helt utplånad, den var endast 8 mm och borde vara runt 2-3 cm. Jag blev inlagt omgående med strikt viloläge, jag fick till och med åka rullstol från gyn till avdelningen som jag skulle vara på. Jag var tvungen att ligga ner och fick endast gå upp på toa. Två dagar senare fick jag göra en ny undersökning och ett tillväxtultraljud, tappen var nu endas 2 mm. Tillväxtultraljudet visade att bebisen var - 20 %tillväxthämmad och vägde strax under 1 kg. Det gjordes även ett test för att se hur stor sannorlikheten var att jag skulle föda inom 2 veckor. Testet visade att det var en stor risk och de beslutade att skicka mig till ett annat sjukhus som hade bättre resurser om barnet skulle komma.
Efter några dagar gjordes en ny undersökning och tappen var nu 1,2 cm. Så efter totalt 11 dagar på sjukhuset i strikt viloläge beslutade läkarna att jag kunde få åka hem med strikt vila. Jag fick även göra ett nytt tillväxtultraljud som visade att bebisen var - 30 % tillväxthämmad och låg i säte. Jag skulle få gå på täta kontroller för att kolla flöde och bebisens hjärtljud. Varannan vecka fick jag även göra ett nytt tillväxtultraljud. Trotts den kritiska situationen vi befann oss i så kände mig ändå väldigt lycklig och jag älskade fortfarande att vara gravid. Jag ville inte att vår bebis skulle komma ännu men jag såg ändå fram emot att få träffa den lilla krabaten. När jag sedan träffade barnmorskan igen efter sjukhusvistelsen var jag lite orolig för vad vågen skulle visa, jag hade ju inte rört på mig på flera veckor och på sjukhuset fick man gott om mat. Men det var inte så farligt som jag trodde, vågen visade 91 kg och några veckor senare visade den 93 kg. Vilket inte är så farligt med tanke på att jag inte fick röra mig speciellt mycket. Tillväxtämningen blev bättre och bättre och visade nu endast - 15 %, flödet såg hela tiden bra ut, dock låg fostervattennivån och pendlade mellan för lite och normalt. Jag började svullna en hel del och på bara någon vecka hade jag gått upp från 93 kg till 100 kg. Någon dag senare gick vattnet, då i vecka 35+0.
Dottern låg i säte så jag tvingades göra ett kejsarsnitt och ut kom en helt fantastiskt välskapt liten flicka på endast ca 2 kg. Nu var jag lycklig, vilket jag känt att jag faktiskt varit sedan denna dag. Jag har nog aldrig mått så bra och varit så lyckligt mentalt som jag är just nu, då självklart bortsett från min övervikt. En vecka efter förlossningen vägde jag 92 kg, så de mesta var bara vätska och de bebisen vägde. Efter ytligare någon vecka var jag nere på 90 kg. Men när dottern var runt 2 månader så tog min bröstmjölk slut och jag tvingade sluta amma. Jag gick upp till 93 kg/94 kg och har legat där och pendlat i ca 10 månader. Nyligen tog jag två doser av pergotime vilket påverkade min vikt så jag gick upp till 97 kg på bara någon dag. Precis innan jag började blogga lyckades jag få bort lite av dessa extrakilon och nu ska det bara gå stadigt neråt om jag själv får bestämma.
Imorgon är det vägdag och jag har stora förhoppningar på att det ska se lovande ut.
